2015

Sten von Friesens pris i fysik – 115.000 kronor 

Anders Johansen, universitetslektor, Astronomi, Lunds universitet

Anders Johansen forskar i hur planeter bildas. Astronomer känner numera till flera tusen exoplaneter - planeter som kretsar kring andra stjärnor än vår egen sol. Dessa planeter bildas i skivor av gas och stoft som kretsar kring unga stjärnor, när damm och ispartiklar kolliderar och växer till allt större kroppar. Anders Johansen har utvecklat nya teorier för hur dammpartikler växer till planetesimaler och hur planetesimaler växer vidare till planeter. Han har testat sina modeller på några av de största superdatorerna i Sverige och resten av världen. Hans forskning bidrar till att förstå hur planeter bildas och hjälper därmed till i jakten på att hitta liv på andra planeter, en av de största vetenskapliga utmaningarna som människan står inför.

Eva och Lars Gårdings pris i matematik – 
110.000 kr vardera

Bo Berndtsson, professor, Matematiska vetenskaper, Chalmers tekniska högskola, Göteborg

Mitt område är komplex analys, d.v.s. teorin för funktioner av komplexa - i motsats till 'vanliga' reella - variabler. En av tjusningarna med den komplexa analysen är dess många kontakter med andra områden, dels inom fysik och andra tillämpningar, dels inom andra delar av matematiken. De senaste åren har mitt arbete varit inriktat på relationen mellan komplex analys och konvex geometri. Mer precist har jag funnit en analogi till ett klassiskt resultat i konvex geometri, Brunn-Minkowskis olikhet, i den komplexa världen. Något överraskande har min sats visat sig ha tillämpningar inte bara inom komplex analys utan också i algebraisk geometri och annan teori för komplexa mångfalder.

Sambandet mellan komplex analys och konvexitet är väl känt sedan länge, och har inte minst betonats av Lars Gårding. Ett viktigt verktyg i mitt arbete har också varit den fundamentala 'L^2-uppskattningen för d-streck operatorn' av Lars Hörmander.

Håkan Hedenmalm, professor, Avdelningen för matematik, Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm

Vid studiet av energispektra för tunga atomkärnor på 1940- och 1950-talen var det uppenbart att dessa var mycket komplicerade och snarare kunde förstås statistiskt än deterministiskt. Man fann att energinivåerna kunde förstås i termer av s.k. Dysongas på linjen. Nobelpristagaren Eugene Wingers (1963) namn är associerat med dessa framsteg. Speciellt känd är den s.k. Wigners halvcirkellag. Ett annat namn för Dysongas är Coulombgas eftersom den kan förstås som partiklar (=energinivåer) som interagerar med Coulomb-repulsion (Coulombs lag inom fysiken). I arbetet med Makarov intresserade vi oss för en tvådimensionell situation där partiklar repellerar på samma vis och fann att dessa kondenserar i kluster med minimal gemensam energinivå som kan förstås m.h.a. hinderproblem för Laplaceoperatorn. Vi intresserade oss speciellt för processen att tillsätta fler partiklar vilket i kondesationsgräns motsvarar s.k. Laplaciansk tillväxt. Denna tillväxt styrs av gradienten till Green-funktionen i komplementområdet och det är känt att denna tillväxt har problem med irregulariteter. Vi studerade även denna typ av tillväxt och visade att antingen får vi singularitet inom ändlig tid (med maximal droppe) eller så fortsätter växten utan svårigheter hela tiden.