2005

Minnesmedalj i guld

Jan Bergström, professor, Naturhistoriska Riksmuséet

Mycket av min forskning rör de flercelliga djurens tidiga evolution, inte minst i den s.k. "kambriska explosionen".

I denna forskning har jag kombinerat rön från geologi, paleontologi och zoologi. Jag har haft turen att bli inkopplad på studiet av två av världens fåtaliga fynd med extremt välbevarade fossil, där man inte bara kan studera skal och skelett utan även vissa mjukdelar, och därför också djur som vanligen inte alls kan bevaras. Under 70- och 80-talen studerade jag Hunsrückfaunan från Tysklands devon. Från 1989 har siktet varit riktat mot världens äldsta välbevarade fauna, Chengjiangfaunan från Kinas äldsta kambrium. Den senare levde under den rätt korta tid då de flercelliga djuren först blev allmänna och utvecklade en rikedom på former. Då uppstod de huvudgrupper vi känner i dag, som t.ex. ryggradsdjur, leddjur och blötdjur. Man får en fascinerande blick in i dessa gruppers "barnkammare", där mycket av det som kännetecknar dem i dag ännu inte hade utvecklats. Så t.ex. levde alla djur ännu i vatten. Leddjuren hade ännu inte utvecklat några käkar, och många av dem sög i sig bottenslam som föda, ett arv från maskförfäder. Ett problem är att biologiskt tolka de plattade och kemiskt omvandlade resterna, ett annat att sätta in de tolkade resultaten i ett sammanhang. En fascinerande del av pusslet är djurtyper som inte passar in i de nutida huvudgrupperna. De retar fantasin och har lett till namn som Hallucigenia och Anomalocaris. Våra egna avlägsna släktingar i dessa lager var enkla, fisklika varelser utan ett hårt skelett och utan käkar, ett mellanting mellan nutida lansettfiskar och nejonögon.
Redan 1822 kom Geoffroy St. Hilaire på idén att ryggradsdjuren är vända upp-och-ner i förhållande till andra djur. Länge togs idén inte på allvar. Först under 1990-talet har det uppstått en debatt. Då hade man visat att idén skulle kunna förklara olikheter mellan ryggradsdjur och många ryggradslösa djur i hur vissa gener sätter igång tillväxt av vävnader på buk- och ryggsida. Nu har man dock sedan länge betraktat ryggradsdjuren som en del av en större grupp med bl.a. tagghudingar och lansettfiskar, som alla antogs vara upp-och-ner. Min insats har varit att visa att det enbart gäller ryggradsdjuren, och att ge en förklaring till hur det gått till. Det slår samtidigt undan fötterna för den gängse indelningen av djurriket i de två huvudgrupperna Protostomia och Deuterostomia, som grundar sig på att man vid jämförelse vänt embryonerna av de senare upp-och-ner. Jag har också arbetat med frågan om hur andra stora grupper av djur uppkommit. Mina resultat antyder att mycket enklare och snabbare än vad man tidigare antagit, genom makroevolution med små genetiska förändringar.

Engeströmska guldmedaljen

Kåre Larsson, professor, Camurus

Min forskning sedan 1960-talet har handlat om lipiders (fettämnens) strukturförhållanden och fysikaliska egenskaper. Det som i början var ren grundforskning visade sig även vara användbart i olika tekniska tillämpningar. Detta var ett av skälen till att jag anmodades söka en professur i livsmedelsteknologi vid Lunds universitet när den ledigförklarades år1974. Tjänsten i Lund innebar lärorika företagskontakter, och jag kom bl. a. att bli ordförande för ett vetenskapligt råd i dåvarande Statsföretagsgruppen. Där ingick livsmedelsindustri, kemiindustri samt läkemedelsindustri. Som exempel på nyttan av den forskning vi bedrev under denna period kan nämnas kartläggning av fetters kristallisation. Molekylerna i ett fett kan kristallisera i tre alternativa kristallformer. I en produkt som margarin vill man undvika att den mest stabila kristallformen uppstår under lagring, eftersom den ger upphov till stora kristaller som ger en "talgig" munkänsla. Kunskap om strukturerna ger möjligheter att styra fettets kristallisation så att denna omlagring förhindras.

Vissa ideer om industriella tillämpningar av mina akademiska forskningsresultat passade emellertid inte in i den befintliga industrins agenda, och detta ledde till start av några spin-off företag. Under 1980-talet startades sålunda ett företag för utveckling av hudläkemedel baserade på vattenbindande lipidkristaller. Efter en period i Norsk Hydro och senare i England är företaget nu tillbaka i svensk ägo under namnet Bioglan AB. Utifrån ursprungspatentet har läkemedel mot psoriasis och hudinfektioner utvecklats.

Andra lipider som jag arbetade med bildar så kallade kubiska flytande-kristaller. Nanopartiklar av dessa - så kallade kubosomer - föreföll lovande som bärare för läkemedel till olika inre organ, och företaget Camurus AB bildades inom Ideon för att utveckla detta område. Företaget har idag ett 25-tal forskare anställda..

Under 1990-talet samarbetade jag med professor Stig Bengmark vid kirurgiska kliniken och professor Nils Molin, teknisk mikkrobiologi vid Kemicentrum, kring utveckling av en förbättrad sondnäring för patienter. En vidareutveckling resulterade i functional food produkten Proviva med probiotiska mjölksyrebakterier i en havrebas. Detta blev grunden för forskningsföretaget Probi inom Ideon.

Fabian Gyllenbergs pris

Daniel Topgaard, filosofie doktor, Lunds Universitet

Forskningen handlar om utveckling av metoder för att mäta förflyttning av vattenmolekyler med hjälp av kärnmagnetisk resonansspektroskopi och magnetisk resonanstomografi (s.k. Magnetkamera). Mätningarna används för att undersöka den mikroskopiska strukturen av de material som vattnet befinner sig i, t.ex. emulsioner, cellulosafibrer och hjärnvävnad. Metoderna har praktisk betydelse för att undersöka transportegenskaper av pappersprodukter och diagnostik av sjukliga förändringar i hjärnan.

Rolf Dahlgrens pris i botanik

Else Marie Friis, professor, Naturhistoriska Riksmuséet

Else Marie Friis har studerat geologi och botanik vid universitet i Århus, Danmark, och har i hela sin forskarkarriär arbetet med frågeställningar rörande blomväxternas geologiska historia. Hennes forskning har de senast 25 åren speciellt varit fokuserat på studier av fossila blommor, frukten och frö från krita tiden, som omfattar tidsintervallet från ca 140 miljoner år sedan till för ca 65 miljoner år. Fossilen inkluderar de äldsta och bäst bevarade fossila blommor man känner, och deras unika bevaringstillstånd har möjliggjort, att man för första gången har kunnat studera utvecklingen av blommans struktur och organisation från de tidigaste faserna av blomväxternas utvecklingshistoria. Dessa studier har gett en helt ny bild av hur de tidiga blommorna så ut och har gett ett nytt instrument för att testa släktskapsmodeller och utveckling av karaktärer hos blomväxterna i ett tidsmässigt perspektiv. Else Marie Friis har arbetet på Naturhistoriska riksmuseet sedan 1987. Hon har ett långt och väletablerat forskningssamarbete med Kaj Raunsgaard Pedersen, Aarhus Universitet, och Peter R. Crane, Kew Gardens, med vem hon har skrivit de flesta av sina uppsatser.

Eva och Lars Gårdings pris i matematik

Dennis Hejhal, professor, Uppsala universitet

På senare år har jag framförallt arbetat inom två nära besläktade områden, analytisk talteori och spektralteori på ytor med negativ krökning. I analytisk talteori är det känt att de djupare egenskaperna hos primtalens fördelning på tallinjen kontrolleras (eller "kodas") av rötterna till ekvationen L(x)=0, där L är en slags funktion (en så kallad L-funktion) som är mycket lik Riemanns zetafunktion. Genom omfattande numeriska experiment har man funnit att rötterna till L(x)=0 påminner om de "musikaliska frekvenser" som uppvisas hos vissa vibrerande trummor i en värld av konstant negativ krökning. Jag har försökt att bättre förstå rötterna x och deras likhet med "trumfrekvenser" på två sätt. För det första, genom att deformera L till en viktad summa av liknande funktioner och se hur rötterna ändras. Det som i typiska fall händer är att vissa av rötterna "försvinner" in i det 2-dimensionella xy-planet. Jag lyckades nyligen bevisa vissa kvantitativa skattningar på omfattningen av detta fenomen.
Det andra sättet är mer experimentellt: man designar datorexperiment för att beräkna inte bara frekvenserna utan också de faktiska "vibrationsmönstren" hos tidigare nämnda trummor, framförallt då x blir större och större. Trots att mönstrena blir mer och mer komplexa, tycks oscillationerna hålla sig till den så kallade centrala gränsvärdessatsen som är typisk för slumpvågor och till vissa andra korrelationsegenskaper som också är typiska för slumpvågor. Genom att bättre förstå källan till dessa statistiska likheter, är förhoppningen att det till slut ska bli möjligt att identifiera en speciell sorts trumma vars frekvenser faktiskt överensstämmer med rötterna till L(x)=0. För att detta ska fungera kan det bli nödvändigt att använda en mer svårfångad geometri än den med vanlig negativ krökning.